En historia om det vi inte längre ser

​

Jag tror att vissa platser bär på en slags närvaro.

Vår stuga är en sådan plats.

​

En kväll stod jag vid fönstret, tittade ut över sjön och skogen som mörknade. Solen höll på att försvinna bakom trädtopparna och allt var stilla. Och där, mitt i tystnaden, kände jag det:

Någon – eller något – var med mig i rummet.

Det var då jag för första gången kom i kontakt med Trollmor.

Inte som en figur ur en saga, utan som en känsla. En närvaro. En viskning från något äldre än jag kunde sätta ord på.

Det var något i skogen, i mörkret, i lugnet – som väckte tankar jag inte haft på länge.

Hur kan vi egentligen veta att det inte finns mer omkring oss än det vi ser?

Det fanns en tid då människor trodde på väsen.

Att troll levde i skogen. Att skogsrån lockade vandrare vilse. Att drakar andades under bergen. Magi var en självklar del av livet.

Idag förklarar vi bort allt det där. Vi är rationella, uppkopplade, effektiva. Men jag undrar ibland – vad har vi förlorat på vägen?

​

Under mina år av flyttande – mellan olika städer, jobb och studier – har jag ofta känt den där känslan av att det finns mer än vad vi tror oss veta.

Särskilt när jag fått tid att stanna upp, lyssna, och möta platsers berättelser.

Jag har kommit i kontakt med sägner om jättar som vandrat över Vättern.

Hör folkmusikens ekon i fjäll och skogar.

Tänkt på trollen som gömmer sig i dimman runt fäbodarna.

Allt det där som berättats i generationer – och som fortfarande lever, om vi bara lyssnar.

​

För mig är Trollmor en symbol för allt detta.

En kraft, ett minne, en påminnelse om att världen är större än det vi kan förklara. Att vi är en del av något äldre, något levande.

Naturen bär berättelser. Och ibland, när vi är tysta nog, hör vi dem.

​